---

Hade hon glömt bort alla förutom Zayn? Jag gick ut från rummet och gick till väntrummet där de andra satt.

- Zayn..

- Yes?

- She doesn't remember me.

- What do you mean?

- She just remember you, sa jag med gråten i halsen.

Han ställde sig snabbt upp och gick mot sjuksköterskan som stod och pratade med en läkare. Han sa nånting och hon gick direkt till rummet där Miranda låg. Zayn skulle in efter henne men hon stängde dörren och skakade på huvudet. Han satte sig ner och Jasmine började att gråta.

- Don't cry, sa vi och höll om henne.

- No.. Everything is my fault, sa hon och sprang in till toaletten. Zayn gick efter henne och knackade på dörren och hon släppte in honom. Vi såg hur det lyste rött vid Mirandas rum och läkare sprang dit. Jag sprang dit och ställde mig vid dörren men de tog bort mig därifrån. Hon låg på vänster sida och hon tittade på mig. med världens finaste ögon.

- Nothing is your fault, sa jag och kramade om henne.

- It is. If I didn't open my mouth, she wouldn't be there and we woulnd't be here, drun. Sa hon och jag såg hur henne mascara rann ner. Jag torkade bort mascaran och kysste henne.

- Everything will be okay, sa jag och öppnade dörren. Vi gick ut och då såg jag hur det kom ut en massa läkare från Mirandas rum.

- Is she okay?

- Yes, she is. Sa läkaren.

Vi brydde oss inte vad läkaren sa, vi alla ville se Miranda så vi gick in.

- Zayn, sa hon och log.

- Hi, sa jag och kramade om henne.

- Who are you? sa Miranda och kollade på Jasmine.

- Jasmine.

- Zayn is the only one here that knows me, why are you here? sa hon och fortsatte att kolla på Jasmine.

- We know you.

- No you don't.

- You're Zayn's family's neighbour. You lived in L.A for a year and a half. Your name is Miranda and you're seventeen, sa Jasmine. Miranda stirrade bara på henne och log lite försiktigt.

- Can I have alone time with Jasmine? sa hon och log. Killarna nickade och sen gick de ut. Jag satte mig vid stolen bredvid och jag la min hand på hennes. Vad killarna än sa så var det här mitt fel.

- Förlåt, sa jag och hon kollade på mig.

- Hur visste du att jag kunde svenska?

- Som vi sa, vi känner dig.

- Varför är jag här? sa hon och kollade på mig.

- Det är mitt fel, du hjälpte mig men jag var så jävla egoistisk och jag började att prata om Nate.

- Nate, jusste var är han.

- Ehm han... Vad skulle jag säga. Hon har gått igenom nog nu.
-Ehm du dumpade honom innan du kom tillbaka till England.
-Gjorde jag?
-Ehm aah.

- aha okej vad hände sen? sa hon.

- Du var så sur på mig så du gick bara ut på vägen och.. och en bil kom körandes. Harry försökte att springa fram till dig men han hann inte.

- Jag känner igen de andra killarna, sa hon sen.

- Zayn är med i ett band, är det möjligtvis de?

Jag nickade.

- Förlåt, sa jag och började att gråta. Hon klappade på sängen och jag satte mig med henne.

- Jag kommer ihåg nu, Nate, Harry, dig.

Jag lyste upp, jag kramade om henne. Jag mådde så dåligt, allt jag gjort, att jag övereagerar och det blir såhär. Killarna knackade på och gick in.

- Hi, Zayn, Liam, Louis, Niall and Harry. sa hon och killarna började att le.

- You remember us, sa Niall och kramade om henne.

- Yes, I do, sa hon och besvarade kramen.

Hon gick upp till Harry och kramade om honom, han blev glad. Det såg jag. Sjuksköterskan kom in och tittade till Miranda.  Om hon mådde bättre senare skulle hon kunna vara med oss. Miranda somnade ganska snabbt så vi alla åkte hem. Jag bytte om, borstade tänderna och la mig direkt i sängen med Zayn. Allt skulle blir bra, det var det sista jag tänkte innan jag somnade.

---

- S & A (A är hennes kille) jag är hennes kille. Fett komplicerat det blev.

Aja, you're welcome. Det här va fan kul..