Like Nobody Else - Del 32
2012-01-19 | 22:19:55
Detta har hänt
''This was in bradford when the One Direction boys had their concert. A couple of girls were with them and we suspect their girlfriends, here is Niall kissing a girl and here is a unknown lad with a girl, standing with One Direction. Could it be a romance?'' Hörde jag på TV:en och jag kollade direkt. Där stod jag med Jazade och Niall med Sandra. Hade killarna kanske sett det här? Tjejerna avbröt mina tankar när de kom till mig.
- Godmorgon, har det hänt något? Hörde jag Emelie fråga.
- Nyheterna, när jag var med Jazade och Niall kysste Sandra.
- Men de har ju gått ut med det.
- Ja men, hatmail. Jag kommer inte klara av det om de får reda på vem jag är.
- Det ska nog bli bra. Sa Sarah och kramade om mig.
När vi hade satt oss ner och ätit frukost så tackade de för att jag hade fixat frukosten till oss och sen satte vi oss i Emelie rum och pratade.
- Asså jag måste få reda på vad det är Zayn menar. Sa Sarah.
- Ring honom då? Sa jag med ett leende på läpparna.
Sarah's perspektiv
Jag gjorde som tjejerna sa. Jag tog min telefon och slog Zayn's nummer som jag nu kunde utantill.
- Hi babe, hörde jag Zayn säga
- Hi Zayn... Ehm.. I need to talk to you
- What is it?
- I can't stand that you're keeping things from me. Why can't you just tell me what she meant?!
- Sarah... I told you...
- Yes I know... but... I wanna know, now!
- You told med ju trusted me?
- Yeah, I do.. but..
- Good, then you can wait until tomorrow, sa han.
- Oh I hate you sometimes..
- WOW, that hurts..
- But I love you more of the times!
- I love you too, see ya later
- Okey.. bye
Varföööör kunde han inte bara berätta? Om jag fick vänta till imorgon kunde det ju inte vara något dåligt eller hur? Han kunde inte vara otrogen. Åh ångest, vad skulle jag göra?
Klockan var runt 12 när min telefon ringde. ''Vafan, kan inte folk respekta att klockan är rätt så mycket'' tänkte jag argt för mig själv, medans tjejerna inte ens märkte att det ringe, dom ar för inne i filmen. Jag gick motvilligt mot hallen där min telefon låg, jag kollade på skärmen det stod ''Niall Horan Calling'' Seriöst? Niall, nu?
- Seriosly Niall, now? You know what time it is?! Svarade jag, jag antog att jag lät rätt sur.
- I'm so so sorry Sarah, but you need to help me! Vänta nu, grät han? Grät Niall, hörde jag rätt?!
- Niall... are you crying..?!
- N.. no..
- OMG, Niall, what happened?
- I don't... I don't know... Sandra is in the hospital, what am I going to do?
- What?! In the hospital?! What the hell are she doing there?!
- I don't know! They just called me... They didn't even told me what hospital! Sa han, jag hörde att han var helt förstörd.
- Ehm.. Where are you right now?
- Eeeehh... like.. right... outside your apartment..
- WTF Niall... sa jag och gick och öppna dörren, stackare, där stod han, helt förstöd. Och bakom honom stod resten av killarna, och bredvid dom stod Amanda, Bianca och Mimo.
- Guys come in! sa jag och alla gick på en rad in i min lägenhet.
Niall's perspektiv
I got a call at 23:30, it was from the hospital. They said Sandra was there and it was really bad. But they didn't know what the problem was, they didn't even tell me what hospital they called from! I mean, seriously? Isn't that the first thing they say? Idiots. I was so angry, I called the boys, and they called Mimo, Bianca and Amanda, an we all met outside Sarah's apartment. Then I called her, I told her what I knew and.. yeah.. maybe I started to cry... a little..
But she i opened the door and we all walked in to her apartment.
Sandra's perspektiv
Jag visste inte vad som hände, jag såg dom inte, det var alldeles för mörkt ute. Jag hörde dom bara, och kände. Det var tjejer, flera stycken. Jag var ensam, helt ensam påväg till min pojkvän. Han visste inte ens att jag skulle komma?
Det kom som en chock, det ända jga kände var ett slag i bakhuvudet. Jag ramlade framåt rakt ner på marken, men det slutade inte för det. Jag kände bara slag efter slag, spark efter spark. Det ända jag hörde var ''Låt min kille vara'' sen blev allt svart.
Jag vaknade till i ambulansen, jag antog att det var det. Jag såg en ung tjej, hon såg väldigt snäll ut. Hon hade mörkt långt hår uppsatt i en toffs, tror jag iaf, jag såg inte så bra, allt var liksom suddigt. Jag hörde en svag röst säga ''Gumman, vad heter du? Kan du säga vad du heter?'' Det ända jag fick fram var ''San..dra'' Jag hörde rösten igen, men den här gången sa den ''Är det någon vi kan ringa?'' Svaret var självklart, Niall, såklart att dom skulle ringa Niall. Inte mamma, inte pappa, Niall, bara Niall. Jag försökte och försökte få fram orden, till slut fick jag fram ''Ni..all.. Niall...'' Sen blev det svart igen.
Sarah's perspektiv
Alla satt i min soffa, vi försökte lista ut vad som hade hänt Sandra och vart hon var. Alla kom med förslag och idéer, utom Niall, han satt och kollade ut genom fönstret.
- Liam! ropade jag lite diskret så Niall inte skulle höra.
- Yes, what? svarade han.
- Can you.. just... check? sa jag lite tystare och nickade åt Niall's håll.
- Yes.. yes of course, svarade han och gick bort till Niall.
Sååå, klar med Del 32 nu, vad tycker ni? Vad tror ni komemr hända, och vad tror ni har hänt med Sandra? Kommentera nuu! :*
Jag gjorde som tjejerna sa. Jag tog min telefon och slog Zayn's nummer som jag nu kunde utantill.
- Hi babe, hörde jag Zayn säga
- Hi Zayn... Ehm.. I need to talk to you
- What is it?
- I can't stand that you're keeping things from me. Why can't you just tell me what she meant?!
- Sarah... I told you...
- Yes I know... but... I wanna know, now!
- You told med ju trusted me?
- Yeah, I do.. but..
- Good, then you can wait until tomorrow, sa han.
- Oh I hate you sometimes..
- WOW, that hurts..
- But I love you more of the times!
- I love you too, see ya later
- Okey.. bye
Varföööör kunde han inte bara berätta? Om jag fick vänta till imorgon kunde det ju inte vara något dåligt eller hur? Han kunde inte vara otrogen. Åh ångest, vad skulle jag göra?
Klockan var runt 12 när min telefon ringde. ''Vafan, kan inte folk respekta att klockan är rätt så mycket'' tänkte jag argt för mig själv, medans tjejerna inte ens märkte att det ringe, dom ar för inne i filmen. Jag gick motvilligt mot hallen där min telefon låg, jag kollade på skärmen det stod ''Niall Horan Calling'' Seriöst? Niall, nu?
- Seriosly Niall, now? You know what time it is?! Svarade jag, jag antog att jag lät rätt sur.
- I'm so so sorry Sarah, but you need to help me! Vänta nu, grät han? Grät Niall, hörde jag rätt?!
- Niall... are you crying..?!
- N.. no..
- OMG, Niall, what happened?
- I don't... I don't know... Sandra is in the hospital, what am I going to do?
- What?! In the hospital?! What the hell are she doing there?!
- I don't know! They just called me... They didn't even told me what hospital! Sa han, jag hörde att han var helt förstörd.
- Ehm.. Where are you right now?
- Eeeehh... like.. right... outside your apartment..
- WTF Niall... sa jag och gick och öppna dörren, stackare, där stod han, helt förstöd. Och bakom honom stod resten av killarna, och bredvid dom stod Amanda, Bianca och Mimo.
- Guys come in! sa jag och alla gick på en rad in i min lägenhet.
Niall's perspektiv
I got a call at 23:30, it was from the hospital. They said Sandra was there and it was really bad. But they didn't know what the problem was, they didn't even tell me what hospital they called from! I mean, seriously? Isn't that the first thing they say? Idiots. I was so angry, I called the boys, and they called Mimo, Bianca and Amanda, an we all met outside Sarah's apartment. Then I called her, I told her what I knew and.. yeah.. maybe I started to cry... a little..
But she i opened the door and we all walked in to her apartment.
Sandra's perspektiv
Jag visste inte vad som hände, jag såg dom inte, det var alldeles för mörkt ute. Jag hörde dom bara, och kände. Det var tjejer, flera stycken. Jag var ensam, helt ensam påväg till min pojkvän. Han visste inte ens att jag skulle komma?
Det kom som en chock, det ända jga kände var ett slag i bakhuvudet. Jag ramlade framåt rakt ner på marken, men det slutade inte för det. Jag kände bara slag efter slag, spark efter spark. Det ända jag hörde var ''Låt min kille vara'' sen blev allt svart.
Jag vaknade till i ambulansen, jag antog att det var det. Jag såg en ung tjej, hon såg väldigt snäll ut. Hon hade mörkt långt hår uppsatt i en toffs, tror jag iaf, jag såg inte så bra, allt var liksom suddigt. Jag hörde en svag röst säga ''Gumman, vad heter du? Kan du säga vad du heter?'' Det ända jag fick fram var ''San..dra'' Jag hörde rösten igen, men den här gången sa den ''Är det någon vi kan ringa?'' Svaret var självklart, Niall, såklart att dom skulle ringa Niall. Inte mamma, inte pappa, Niall, bara Niall. Jag försökte och försökte få fram orden, till slut fick jag fram ''Ni..all.. Niall...'' Sen blev det svart igen.
Sarah's perspektiv
Alla satt i min soffa, vi försökte lista ut vad som hade hänt Sandra och vart hon var. Alla kom med förslag och idéer, utom Niall, han satt och kollade ut genom fönstret.
- Liam! ropade jag lite diskret så Niall inte skulle höra.
- Yes, what? svarade han.
- Can you.. just... check? sa jag lite tystare och nickade åt Niall's håll.
- Yes.. yes of course, svarade han och gick bort till Niall.
Sååå, klar med Del 32 nu, vad tycker ni? Vad tror ni komemr hända, och vad tror ni har hänt med Sandra? Kommentera nuu! :*
I wanna stay up all night and read all your comments until I see the sun! :D
Trackback
