Detta har hänt:
-You are not Harry, fick hon ur sig, när hon vände sig om för att gå så var hon nära på att ramla men hon tog tag i bordet bredvid. Hon andades tungt. Jag gick fram till henne för att hjälpa henne men hon slängde bort min hand. 
-Don't touch me, 

Hon såg verkligen arg och upprörd ut, men jag var också arg och upprörd. Vare sig hon var gravid eller inte det här var grovt. Hon gav mig en örfil!! Hon vände sig om och gick till rummet. Hon slängde ut ett par shorts , en kudde och ett täcke sedan smällde hon igen dörren. Det här var inte bara graviditets freakout det här var ren ilska och jag kände detsamma.

---

Jasmine's perspektiv
ååh vi hade så roligt , den där resturangen avr verkligen fin. Vi bytte båda om, tvättade våra ansikten och lade oss sedan i sängen.
-That resturang was something, sa Zayn
-It really was, it was so beautiful and the food.
-yeah don't let me start in the food, A M Z I N G.
-Do you think Harry and Miranda had fun?
-Yes I did.
-But didn't you feel the tension.
-Yes I did.
-okej so?
-Something was up, but I think they left the little argue in the car.
-Yeah they were so cute. 
-Yeah, and so are you , sa han och kysste mig. Jag la mig över honom och fortsatte kyssa hans mjuka läppar.
-I can't believe you're mine, sa han mellan kyssarna. Jag fnittrade och fortsatte kyssa honom, sedan ner mot hans hals, hans brlst och sedan hans mage. Jag kände hur den spändes till när mina läppar nuddade.  Jag kysste sedan hans nyckelnben och han rös.
-You know I love that sa han oh pussade min kind, sedan mina läppar. Jag bet hans läpp och han tog av mig mitt linne.
-Baby, you light up my world like nobody else, viskade han i mitt öra och jag börjde skratta 
-Wow you wan't another brit for that, sa jag och kysste honom och han log.
-But you know what, you light up my world to sa jag innan han rullade runt så att han låg över mig.
-Love you,
-I love you to, svarade jag och han kysste min hals och sedan pressade han våra läppar samman. 

Miranda's perspektiv
Självisk, kontrollera, skämtaa. Vad håller han på mig. Jag kan inte fatta att jag gav honom en örfil. Jag var så upprör, så arg och så ledsen. Tårarna rann ner för mitt ansikte. Jag satte mig i sängen men händerna för mitt ansikte och jag bara grät. Jag hörde hur något gick sönder och hur han slog i bordet. Han var verkligen arg och sur. MEN det var itne mitt fel. Han har överreagerat. Det spårade verkligen ur , i onödan!!!!. Jag har itne gjort något fel. okej kanske att jag gav honom en örfil men han förtjänade det. Han kallade mig självisk. HUR ÄR JAG SJÄLVSIKT. Mitt hjärta dunkade så fort så att jag kunde höra det. Jag ville bara slåå något. Jag tog tag i en basketboll jag hittat och slängde den så hårt jag kunde mot garderderoben. själviskt, humörsvgningar. Hans känslor var otroligt viktigt för mig men jag kan inte göra något åt saken. Jag köpte boken för en anledning så att han skulle förstå. Jag är rädd, för allt det här med gravidited och att bli mamma.Nu känner jag mig ännu räddare, hur ska han ta hand om ett barn? Hur ska vi ta hand om ett barn tillsammans? Min mage gjorde så otroligt ont, något kändes fel. riktigt fel. Men jag mindes vad doktorn sa, jag skulle lägga mig ner och andas. Jag försökte göra det men tårarna fortsatte strömma. Var det pågrund av smärtan eller ilskan?  Jag låg där och frösökte andas lugnt, men hans ord upprepades i mitt huvud. Allt han sa...
... När jag försökte sova så gick det inte, smärtan var olidlig. Det har gått 1 timme och jag kände fortfaranda av en en startk smärta men nu så var det inte bara magen utan det var allt. Från under mina bröst hela vägen ner till mina ben. Det kändes som om något pressades neråt och det gjorde ont. Huvudet dunkade. Men jag försökte göra sm doktorn sa, som sagt detta var vanligt, speciellt när man var upprörd och det är jag minst sagt nu.... Ännu en timme gick och jag kunde inte sova, jag kunde inte röra mig. Smärtan vart värre och värre. Jag satte mig upp för att ta ett glas vatten men då upptäckte jag något som fick mitt hjärta att stanna.

Harry's perspektv
En örfil, hon gav mig en örfil. Hur kunde hon. Sedan när jag gick mot henne för att hjälpa henne upp sa hon att jag inte skulle röra henne. Vad är det med henne? Varför säga så. Visst sa jag några dumma saker som jag visserligen ångrar men hon har ingen rätt att bli så arg. Jag har också gått igenom mycket. Allt hon gått igenom har jag gått igenom. Jag har alltid och kommer alltid stå bakom henne. Mitt hjärta gick i 490, det höll på att hoppa ur mitt bröst. Jag kände hur jag bara tog tag i ett glas och slängde det mot väggen. Varför hade allt detta gått så långt. Jag vill inte att hon ska vara ledsen och jag menade inte allt jag sa. Men ibland kan jag inte ta för mycket. Jag kände hur jag slog med min knytnäve i bordet och sedan väggen. Det var inte bara mitt fel. Hon sårade mig med, men jag tror jag sårade henne mer. Jag skrek så mycket men det gjorde även hon. Hon är gravid och jag vet det. Hormoner överallt o humörsvägningar, jag vet. men det har blivit lite överdrivet som om hon  gör vad hon vill och bara kan skylla på hormonerna. Vi måste prata ut. Jag hörde henne gråta i rummet, det gjorde ont att höra det. Men hon gav mig en örfil och sa att jag inte skulle röra henne. Då ska jag inte göra det. Jag la mig och somnade snabbt.
-HARRYYY HARRYYY, hörde jag Miranda skrika och hennes röst lät panikslagen. Jag tänkte snabbt, vad vill hon nu men sedan flög jag upp och sprang mot rummet.  När jag kommit in så tittade hon på mig skräckslaget.
-Something is wrong, sa hon. Hennes  ögon var fyllda med tårar. Jag tittade på henne och sedan runt om henne. De vita lakanen hade blivit helt röda..